9 juni 2017

Sommar

Foto Tankar

 
Äntligen blev det sommar även här i Jämtland, perfekt till Juni's ankomst. Alla fälten är fulla med maskrosor och vårens blåsippor är nu borta. När pollineringen varit som värst har jag försökt hålla mig undan och åkte istället upp till snöiga fjällen, men snart avtar det, så då kan jag vara ute hur mycket jag vill utan att ögon och näsa rinner konstant. Det är så underbart att få sitta och äta frukost ute på altanen eller på den lilla gräsplätten utanför ytterdörren och få höra parningsropen av alla fiskmåsar, tärnor och svalor som nu kommit hit till sjön.
Idag fick jag även sommarlov och nu har jag gått på hovslagarutbildningen ett helt år. Sex veckor ledigt, sedan börjar det sista året. Jag kommer bara vara hemma några få dagar denna sommaren eftersom jag ska resa så mycket, men som tur är slutade vi en vecka tidigt och har istället hemuppgifter nästa vecka, så jag fick lite sommar här med ändå. Först ska jag till lantstället i Småland några dagar där jag släpper av katten hos morföräldrarna över sommaren, dagen efter jag kommer tillbaka ska jag upp i Svensk/Norska fjällen och vandra i en vecka och dagen efter jag kommer hem därifrån ska jag till amerika och Californien, Sierra, Utah och Arizona. Sedan börjar skolan bara 2 dagar efter det, så det blir riktigt fullt upp. Det ska bli så himla roligt, men jag är också så tacksam över att få denna extra veckan av sommar, nu innan allt börjar.
Jag har många favoritbilder, många bilder på mig och min häst som jag älskar och många bilder jag själv tagit där jag känner att jag verkligen lyckats. Men den finaste bilden behöver inte vara den som betyder mest, för det som skapar en betydelse är historien bakom den. För mig är den bilden ett självporträtt jag tog när jag var i Kanada.
 
 
Det första jag tänker på när jag ser den är "Ett med naturen". För det var jag verkligen. Det finns många bilder andra tagit likt denna men mycket bättre sådana, skillnaden är bara att de ofta är några meter från en bilväg och att jag här var flera dagar in i den kanadensiska vildmarken, gående ensam efter en led helt fri från andra människor. Bara vildmark. Detta var dag fyra, mina fötter var ömma, mina ben starka, kroppen full med myggbett, ansiktet täckt med flera dagars solkräm och håret rufsigt från alla grenar som fasnat i det under vandringens gång. Inte en gnutta smink. Bilden var inte ens meningen att bli till. Jag hade tagit några planerade bilder med ryggen emot kameran och vände mig endast om snabbt för att se så att inga björnar var i området, och då fjärrkontrollen var satt på intervaller så tog den en bild precis när jag råkade titta i kamerans riktning. Tiotals andra bilder, men bara en sånhär. Det är därför den är så speciell, den är så rå och ärlig. Inget smink, inget färgat hår, knappt några kläder. Inget poserande och ingen plan. Bara jag själv, helt naturlig och långt från människans öga. Vild och härdad av flera dagar av naturens krafter. När jag ser på bilden så ser jag mer mig själv än på någon annan bild jag någonsin tagit. Det är därför jag älskar den så mycket. Jag älskar platsen, jag älskar minnerna från resan och jag älskar just den versionen av mig själv.

26 september 2016

Northern lights

Foto Tankar


Igår var första gången i mitt liv som jag såg norrsken. Jag hade innan ingen aning om hur det såg ut, hur det rörde sig och hur starkt det kunde vara, så igår när jag sprang ut på åkern bakom huset blev jag helt hänförd. I början syntes det bara som en ljusare slinga mitt över himmelen men några minuter senare färgades nästan alltihop grönt och rosa. Det dansade runt i slingor och där kameran stod och knäppte bild efter bild blev jag lite ledsen över att den inte kunde filma alltihopa. Det var så otroligt vackert.


Vintergatan var även den ganska synlig även om gröna slöjor täckte delar av den då och då. Den var om möjligt ännu vackrare tillsammans med de gröna och rosa ljusen.
 


Efter att ha stått på en åker ett tag så kastade jag mig in i bilen för att åka till denna sjön som jag tagit alla bilder ovan vid. Norrskenet reflekterade sig otroligt fint i det helt stilla vattnet, och där jag stod längst ute på bryggan omgiven av dimman på vattenytan och vintergatan i ena hörnet av mitt synfält och norrskenen i andra, kunde jag knappt tro att det var på riktigt. Det var så stillsamt, så tyst. Inte en själ i närheten, bara jag och himmelen.