Jag har många favoritbilder, många bilder på mig och min häst som jag älskar och många bilder jag själv tagit där jag känner att jag verkligen lyckats. Men den finaste bilden behöver inte vara den som betyder mest, för det som skapar en betydelse är historien bakom den. För mig är den bilden ett självporträtt jag tog när jag var i Kanada.
 
 
Det första jag tänker på när jag ser den är "Ett med naturen". För det var jag verkligen. Det finns många bilder andra tagit likt denna men mycket bättre sådana, skillnaden är bara att de ofta är några meter från en bilväg och att jag här var flera dagar in i den kanadensiska vildmarken, gående ensam efter en led helt fri från andra människor. Bara vildmark. Detta var dag fyra, mina fötter var ömma, mina ben starka, kroppen full med myggbett, ansiktet täckt med flera dagars solkräm och håret rufsigt från alla grenar som fasnat i det under vandringens gång. Inte en gnutta smink. Bilden var inte ens meningen att bli till. Jag hade tagit några planerade bilder med ryggen emot kameran och vände mig endast om snabbt för att se så att inga björnar var i området, och då fjärrkontrollen var satt på intervaller så tog den en bild precis när jag råkade titta i kamerans riktning. Tiotals andra bilder, men bara en sånhär. Det är därför den är så speciell, den är så rå och ärlig. Inget smink, inget färgat hår, knappt några kläder. Inget poserande och ingen plan. Bara jag själv, helt naturlig och långt från människans öga. Vild och härdad av flera dagar av naturens krafter. När jag ser på bilden så ser jag mer mig själv än på någon annan bild jag någonsin tagit. Det är därför jag älskar den så mycket. Jag älskar platsen, jag älskar minnerna från resan och jag älskar just den versionen av mig själv.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress