12 juli 2016

My trip

Foto Tankar

Min resa till Jasper var helt otrolig och allt gick jättebra, trots ändrade planer mitt i allting. 
Resan dit och hem var lång och krånglig men trots det gick allt som smort och de få problemen som uppstod fixade jag lätt. Jag trodde att resandet skulle göra mig stressad, då jag aldrig rest själv innan på detta sättet och själv behövde ha koll på alla resehandlingar, flygplatser och gate;ar själv, men jag var helt lugn både på dit-och hemvägen. Själva flygresorna tog nästan exakt ett dygn var, men då det inte gick flyg just dit jag skulle så fick jag sedan även vänta en natt tills bussen till Jasper gick från Edmonton. Den bussen tog i sin tur 4 timmar, men sedan var jag framme. Parken såg lika otrolig ut som jag hade föreställt mig. Det kom att bli ett genomgående tema i hela resan, allt gick precis som jag trott och var precis så häftigt och underbart som jag drömt om.
Väl framme i Jasper tog jag in på ett hotell första natten, och samma kväll strövade jag runt lite i staden och tittade i diverse turistshopar och köpte in lite av den maten jag skulle behöva på vandringen. Jasper är en otroligt mysig och fin stad, inte längre än 2km lång och omringad av höga berg. Väl på hotellet tog jag en ordentlig dusch för sista gången innan jag packade om ryggsäcken och gick och la mig.
Morgonen efter vaknade jag tidigt, och redan vid halv 9 var jag ute vid platsen uppe i bergen där leden startade och började gå. Inte en människa skulle jag möta på de dagar jag var ute, och det syntes, parkeringsplatsen var helt öde. Den första delen av leden bestod av Whirlpool fire road som var som en liten traktorväg längs en nedbränd skog i nästan en mil - Moab Lake wildfire som härjade för 16 år sedan. Stigen gick sedan in i skogen och trots att det var fint var det otroligt tätt. Buskar växe över stigen och träd hade fallit ner här och var som jag fick klättra över eller krypa under men som sagt, detta var vildland och inte en led någon tog speciellt bra hand om. Stigen var otroligt smal och full med rötter och stenar och gick över eldskogar, förbi sjöar, forsar, då och då precis jämsides med floden och ut på stora buskängar. Jag tog ut mig och gick alldeles för långt första dagen, 2,5 mil på denna stigen med min tunga ryggsäck var som att gå dubbelt så långt på en planare väg, så första kvällen var en plåga för fötterna. Det är så vandring är, det är inte tröttheten som tar ut en, det är smärtan. Men fantastiska utsikter gör det värt det!
Tittar ut över en del av floden vid Middle Forks campground. Det hade regnat den morgonen och molnen hade precis försvunnit från marken när jag tog denna bilden. Vattnet var lite grusigt för att dricka, men som tur var hade jag min vattenrenare med mig.

Resten av vandringen fick jag ta det lite lugnare och spara på mina brinnande fötter, men det var alldeles underbart. Det påminde mig om att jag inte vandrar för distansens skull, utan för njutningens. Jag stannade på campingplatserna längre, tog mer bilder, läste min bok och fikade lite.

Mitt ute i vildmarken, med Simon Creek's dånande och kvittrande fåglar i bakgrunden.En otroligt fin del av vandringsstigen i närheten av Tie Camp.
En kväll med matlagning innan jag gick och la mig i tältet för dagen. Jag lagar aldrig mat hemma, men ute så älskar jag det. Jag älskar ljudet av gasen när jag sätter eld på den och bubblandet från det kokande vattnet, på något sätt gillar jag även myggornas vingar pipande i öronen, bara de inte biter mig. Men en sådan överenskommelse går de inte med på. Jag äter varken frukost eller lunch utan endast kvällsmat, så varje gång jag kommer fram och kan koka pasta och göra nyponsoppa eller varm choklad så känns det alldeles underbart. Men det jag älskar mest med att laga mat i naturen är egentligen inget av det där, utan det jag älskar mest är att det får mig att känna mig så självständig, så fri. Det vi behöver för att överleva är mat och skydd, och genom att kunna stoppa allt detdär i en ryggsäck och sedan bära det med sig är en sådan otrolig frihetskänsla. Bara jag har den kan jag vara precis vart som helst!På morgnarna låg jag kvar i tältet lite extra och läste för att undkomma myggen, för även om de var relativt få var de envisa och rakt i ansiktet. Jag klarar inte av att sova på liggunderlag så jag tar alltid med min en luftmadrass, denna gången hade jag även köpt med mig en liten uppblåsbar kudde, så jag hade det otroligt bekvämt samtidigt som allt höll låg vikt och volym i ryggsäcken.Vid en annan del av Whirlpool river vilket var floden hela leden följde, mitt i björnparadiset. Långt ute i skogen mötte jag aldrig någon björn men såg massor med tassavtryck och ny avföring från dem, så de var definitivt där.Torkar av tältduken innan jag ska packa ihop tältet en morgon efter regn.Vandringen som skulle varit 6 dagar blev istället 4 på grund av många saker. Jag visste att vädret skulle bli sämre ju längre jag stannade ute. Jag hade fått en stor blåsa på foten. Jag hade fortfarande ont efter att ha tagit ut mig första dagen. Jag ville ju egentligen se Maligne Lake också. Jag ville ha mer tid att läsa boken jag tog med. Men främst av allt, jag stötte på ett stort träsk där leden gick rakt igenom. Det såg ut att vara ett ställe som inte svämmade över varje år, men detta året hade det gjort det. Att gå runt hade kanske varit möjligt men det hade gått otroligt långsamt, tagit lång tid och kanske resulterat i att jag gått vilse. Det kändes helt enkelt bättre att vända där. Leden var en återvändsgränd i alla fall och egentligen hade aldrig mitt mål varit att ta mig ända fram till bergspasset, utan bara så långt jag velat och haft tid med. Genom att vända här gav det mig mer tid till att göra det jag var där för - njuta. Smärtan det hade inneburit att fortsätta kanske hade varit värd det, men jag hade sett otroliga platser redan. Och nu i efterhand ångrar jag det heller inte. Jag gav inte upp, jag bara omprioriterade lite. Att vända lite tidigare gav mig även så otroligt mycket annat fantastiskt och jag fick se fler ställen.
Sista dagen jag gick hade jag fortfarande planerat att ta det lugnt och sätta upp ett läger på vägen och inte komma tillbaka för än dagen där efter, men när jag kom fram till platsen jag tänkt stanna kände jag mig så hurtig och stark att jag ville fortsätta samma dag. Det regnade även, och jag kände helt enkelt för att gå tillbaka hela vägen samma dag. Vad jag inte tänkt på var att jag inte läst skyltarna speciellt bra, istället för att gå lite över en mil så var distansen strax över två. På grund av icke-existerande mobiltäckning vid startparkeringen så var jag även tvungen att gå 8,5km extra längs en grusväg vilket var definitonen av smärta. Vägen lutade tyvärr inte tillräckligt mycket neråt för att jag skulle kunna lägga mig på marken och rulla ner, men jag funderade ändå definitivt på det. Jag var så desperat att jag även letade med blicken i skogen bredvid vägen efter en stock jag kunde lägga i forsen och åka ner på, men aldrig speciellt seriöst. Det var även i detta området jag såg och tog kort på grizzlybjörnen. När jag kommit fram till den stora vägen och lyckades ringa en taxi var jag så otroligt glad att jag kommit fram, men jag kunde knappt gå en cemtimeter till, även utan ryggsäck. Jag inser nu såhär i efterhand att även om jag gillar mina kängors stadighet, så är de stenhårda att gå i. När jag checkade in på ett hotell samma kväll hörde jag massor med fyrverkerier utanför, och jag behövde bara gå två meter ifrån sängen för att se dem. Men jag kunde inte, fotsulorna gjorde så ont. Att missa dem är väl det enda jag kanske ångrar nu i efterhand, men jag förlåter mig själv då jag fortfarande kommer ihåg hur ont jag hade.
Här är Maligne Canyon, som jag inte besökte på själva vandringen utan åkte till efteråt. Just här var den inte så djup, men på grund av ösregn och min icke-vattentäta kamera så var detta en av de få bilderna jag tog. Den var absolut häftigt, men lite för "iordninggjord" runtom för turister för min smak, jag skulle gärna sett att en så fantastisk plats lämnades helt orörd.

Vackra Spirit Island i ösregnet, Maligne Lake.
Jag hade stora planer på att fotografera ön med min riktiga kamera, men på grund av ösregnet ville jag inte offra dess liv. Öns verkliga skönhet kommer istället för alltid att endast finnas i mitt eget minne.Dagen innan Maligne Lake åkte jag upp till Pyramid Lake, bergsjön med även den en underbar liten Ö, där de till min förtjusning hyrde ut Kajaker. Jag tog mig en ordentlig paddeltur längs strandkanterna men kunde bara inte låta bli att stanna ibland för att ta bilder och känna på det klara vattnet. Vid en öde sandstrand stannade jag till vid ett par stora fåglar, jag vet inte vilken sort de var men de påminde mig om bruna fluffiga pelikaner. De var inte alls rädda för mig och låg kvar i sanden även när jag körde in min kajak i sanden bara några meter ifrån dem.
Eftersom jag dagen innan när jag paddlade hade varit så otroligt sugen att hoppa i och ta ett dopp i det otroligt klara vattnet med perfekt sandbotten, så köpte jag mig en bikini i "stan" och åkte dit nästa dag. Det var mycket människor i området men ingen som badade, det är ju ändå en glaciärsjö även om snön som föder den för det mesta smält för ett bra tag sedan. Jag tog mig ut på ön och vadade sedan ner i vattnet, och det var precis så härligt som jag trott. Lite kallt, men otroligt klart med fin botten, vattnet kändes magiskt på något sätt. Som att det nästan glittrade. Några av dem som gick runt på land ropade till mig och frågade om jag var galen som badade i den kylan, vilket jag skrattande svarade ja på. Men det var ändå så otroligt härligt, och jag måste ha simmat och glidit runt i minst en timma.Detta var på min promenad på sista kvällen i närheten av Pyramid Lake. Tanken var att jag skulle gå 2km men då jag gick vilse blev det snarare 8, men naturen var så underbar att det absolut inte gjorde något. Jag gick förbi ensliga, varma sjöar med så turkost vatten att det näsan såg färgat ut, karga bergskanter som påminde om Kalifornisk natur, ängar som denna fulla med vildblommor och krokiga björkar i kanten. Dagen innan hade jag slängt båda mina björnsprayer då jag inte trodde att jag skulle vara i skogen något mer, men jag kände mig ändå helt trygg när jag vandrade fram där helt ensam.
På denna turen hittade jag även en utsikspunkt där jag såg ut över hela staden och alla berg, här på bilden är nog Lake Anette. När jag stod där på klippkanten så skrek jag allt vad jag hade, ett kulningstjut som säkert hela staden hörde, för att få höra det eka i dalen och på ett sätt som ett hejdå till denna underbara plats.
En av många älgar jag såg och var riktigt nära. Som tur var är man ju hästmänniska och kan läsa av även dessa djuren, för de kastar in sextio personer på sjukhusen varje år bara här fick jag höra av en av mina många taxichaufförer dessa dagar. Reser man ensam pratar folk otroligt mycket mer med en, så nu är jag nästan expert på hela parken känns det som, haha.
Jag kom tillbaka till hotellet från min händelserika dag med bad, vilda djur, lite för lång promenad och tur till Maligne sent på kvällen. Då inget var regelbundet bodde jag på fem olika hotell under hela min vistelse i Jasper, olika varje natt, vilket även det var roligt. Det jag bodde på sista natten hade en stor utomhus-bubbelpool som var helt tom, som jag låg ensam och flöt i i nästan en timme efter att ha simmat några längder inomhus. Jag är en person som verkligen älskar vatten, men efter all vandring kändes det extra himmelskt att få kliva i en sjö eller en pool och bli helt tyngdlös. När jag låg och flöt på ryggen där i den halvt avstängda varma poolen utomhus tittade jag upp mot molnen och bara njöt av tystnaden och lugnet. Jag hade varit med om så otroligt mycket underbart på en vecka och var så otroligt tacksam. Att ligga där, njuta av vattnets värme och bara titta upp mot himlen och göra figurer av molnen kändes även det som ett hejdå till Jasper. Ett ställe jag drömt om hela mitt liv att få besöka. Vilket jag nu gjort, och det var perfekt.

 
Denna resan var den bästa jag någonsin gjort, jag känner att jag gjorde allt och inte missade någonting. Att vandringen blev två dagar kortare än tänkt gjorde inget, jag hade från början varit lite ledsen över att missa Maligne Lake och att paddla och bada ändå, vilket jag nu hann med. Jag tog vara på stunden och njöt, precis som det var meningen. Min största resedröm är uppfylld, detta var den enda platsen jag var tvungen att besöka innan jag dog. Precis som allt annat jag kännt mig tvungen att göra innan jag blir gammal och grå, så har jag nu gjort det. Men jag känner mig inte tom, för nu har jag plats för att skapa nya drömmar. Tänk vilken underbar sits man är i när man känner så. Vad för äventyr ska jag ge mig ut på nästa sommar? Yosemite och Sequoia National Park, Kalifornien, USA.