29 februari 2016



Jag tycker det är något speciellt med fjäll som dessa. Vassa, höga och kala berg är häftiga men skrämmer mig och platta granskogar är lite lätt för tråkiga, men det är något med mjuka berg med taniga fjällgranar som får mig att känna mig som hemma. Som att det är min plats på jorden.
Even after these five hundred years I can still hear their chantings. The same tears that touched their cheeks are now running down mine, and for the same reasons. My mind is filled with memories of the lives that have not yet left, hoping that their time shall come again. Their footsteps are like echos that never fades and always remind me of what to come back to after I have drifted away. The stars above are the same lights they layed their eyes upon and are filled with wonders and wishes. When I look upon the sky at night I feel connected to them all. The stolen land is far away yet so close inside. Was death really the end, or are there more things to come? And why am I placed here, what purpose do I carry?