När jag berättar om mina(hittils bara två, men en ganska stor) resor och vandringar är det många som blir chockade. Hur kan man resa över världen ensam och hur kan man vandra ensam mitt ute i vildmarken?
 
För mig så är den vilda naturen inte något skrämmande, snarare tvärtom. Jag finner en stor trygghet i att vara den enda som kan påverka min egen säkerhet, vilket är något man inte kan göra kring andra människor. Naturen är så otroligt vacker och så otroligt god, vad finns det att vara rädd för? Jag litar på mig själv, inte för att jag är övermänsklig utan för att jag är realistisk och försiktig. Jag ser till att bete mig på sätt som gör att jag inte halkar ner från berg, inte dras med i en ström eller vrickar en fot. Man behöver inte vara speciellt erfaren för att undvika sådant, bara väldigt eftertänksam. Ingenting kan hända mig så länge jag är själv, det är snarare när man är med andra som man kan bli distraherad och oförsiktig.
Att vara helt själv är också en sådan otrolig befrielse. Att vara ensam gör att man kan stänga av hjärnan och leva helt och hållet i nuet vilket inte går om man är med en annan person. Man blir så lugn i själen på något sätt.



Det är bara några få platser jag inte är helt trygg med att vara på, och det är platser där ingenting växer. Kalfjäll och mil efter mil med endast sten. Jag tror det har med människans natur att göra eftersom skogar, ängar och forsar ger oss mat och skydd medans vi är helt och hållet utelämnade uppe på de kala bergen. Detta upplevde jag i Norge, jag kände mig helt trygg och välmående i skogarna men efter några dagar efter stigningen upp på de högsta fjällen började det kännas jobbigare. Jag känner mig trygg när jag är på platser som har liv. Man känner sig lika liten inför världen, men man är aldrig någonsin ensam.
 
 
Att resa själv har jag inget annat än bra erfarenheter av, och innan hade jag inga erfarenheter ALLS. Till och från Kanada fick jag resa i sammanlagt 4 dagar, jag bytte mycket flyg, tog mycket taxis, buss och gick runt. Jag var redo för att bagaget skulle försvinna, något skulle hända med mina hotellbokningar eller något plan skulle bli försenat men allt gick som smort. Det var extremt mycket att ta reda på när jag bokade allt, men allt synkade bra. Alla tillstånd, biljetter och tider hit och dit. För en annan skulle jag kanske rekommendera att boka med någon resebyrå istället så att man slipper att sitta vid datorn i några dygn och boka allting själv, men för mig fungerade det bra. Jag kände mig inte alls nervös över att springa runt på massor med olika flygplatser och i olika städer och ta reda på saker, och jag tror att det var det som gjorde att allting gick så bra. Är man lugn och bara ser sig omkring eller frågar folk så löser sig det mesta. Att jag var ensam som ung kvinna tyckte jag aldrig någonsin var oroande, det tycker jag snarare hjälpte. Jag själv kan absolut klara mig själv, men med tanke på hur många fördomar det finns mot kvinnor så kändes det som att andra ville vara extra snälla för att dom trodde att jag inte kunde det. Taxichaufförerna var alltid extra snälla och pratglada och många var hjälpsamma. Fick höra en del "Oh my god that is a heavy backpack! You are strong" och hur häftig dem tyckte vandringen var(eller skulle vara, eftersom jag kortade ner den lite till slut ändå, haha). Mina föräldrar och min släkt tyckte jag var galen som reste iväg så långt helt själv, men visst kom jag ju tillbaka igen? Jag tror ändå att alla jag känner var relativt trygga, jag skulle ju aldrig riskera att inte komma hem till min högt älskade häst Puch igen.  

Jag kommer att fortsätta att resa själv, det är en sådan otrolig frihetskänsla. Mitt mål är att vandra i ett annat land varenda sommar, och hur fattig jag än är ska jag försöka göra det möjligt. I våras bestämde jag mig för att nästa sommar vandra Yosemites backcountry och göra det till den längsta ensamvandringen jag någonsin varit på. Det är kul med en helt annan typ av miljö, det är utmanande. Alltid backcountry såklart, är jag inte helt och hållet ensam i vildmarken tappas mycket av känslan. Vandring är smärtsamt, anledningen till att jag gör det är för att det är enda sättet att få uppleva helt och hållet orörd natur. Det är något speciellt med att befinna sig på platser där kanske ingen någonsin befunnit sig eller att vara på ett ställe endast de få som verkligen kämpat för det kunnat besöka. En utsikt blir så otroligt mycket mer värdefull när man vet att man verkligen förtjänar den.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress